Första inlägget på min nygamla blogg

Jag gjorde ett försök för länge sen att blogga. Det rann ut i sanden men sen en tid tillbaka så tänkte jag att det kunde vara ett bra sätt att ventilera och dela med sig av erfarenheter kring livet med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi har precis påbörjat en resa jag och min 9 åriga son. Vägen hit har varit lång och utmattande men om en vecka börjar det som jag tror kan bli en vändning på vår för tillfället upp och ner vända värld.

Att möta hans behov har varit en utav mina största utmaningar jag nånsin mött. Jag menar jag kan sitta och läsa alla böcker och alla sidor som finns på nätet för att försöka hjälpa honom. Jag kan skriva fördjupningsarbeten, läsa specialpedagogik på 30 hp för att samla på mig kunskap men det jag har insett den senaste tiden är att, all denna kunskap ger mig kunskaper om teorier och hur man bör göra.
Det svåra är att använda den kunskapen för det är inte så lätt, han är ju en människa med känslor och andra behov också. Jag har sen han blev blöjfri gått hos Bumm för diverse svårigheter och det fortsätter. Vi har fått alla möjliga mediciner men de funkar bara kortsiktigt.

Känslan av att aldrig riktigt kunna tillgodose hans behov och frustrationen jag känner varje gång hans lärare hör av sig för att tala om hans oförrätter. Det finns ingen värre känsla, men känner sig hjälplös och mentalt utmattad. Jag har gått på många föreläsningar som talar för ett positivt förhållningssätt och ett lösningsinriktat förhållningssätt men att det skulle vara så svårt hade kg aldrig kunna tro. Jag kan förhålla mig på detta sätt i mitt arbete och det lyckas ( oftast) men när det kommer till mitt barn så känns det nästintill omöjligt! Beror det på att jag är känslomässigt involverad eller tar min frustration över?!

Idag rann bägaren över när jag blev uppringd av skolan och fick hämta hem honom då han inte hade "skött" sig på hela dagen! Är det så här det ska va? Är detta min framtid ?
Känslorna är överallt jag är trött, han är tröt, jag är ledsen, han är ledsen, jag är arg och frustrerad liksom han. Känns rätt hopplöst just nu om jag ska tala från hjärtat men detta betyder inte att jag ger upp för den sakens skull.

För en vecka sen fick jag chansen att träffa helt fantastiska människor via en stödgrupp. Och där kom jag också i kontakt med föreningen attention, det känns ändå hoppfullt att dessa nätverk finns. Nu ska kidsen i säng och mamma med tror jag för denna dag har varit grönjävlig!